morfar.

Det skrämmer mig att jag inte ens vet när han fyller år.
Att jag inte minns när han höll mig i hans armar.
När han pussade mig på kinden och sa att jag var hans lilla flicka.
När han gosade in sitt stora skägg i mitt ansikte så jag skrattade.
Att jag inte fick växa upp med morfar som mina äldre kusiner och min bror fick göra.
Att jag inte minns när morfar och jag gick ut i ladugården för att mata kossorna.
Att han inte finns här hos mig idag.
Jag vill ha en egen morfar som alla andra har.
Varför var just du tvungen att dö..
Hade morfar funnits hos mig idag, hade jag varit hans flicka det vet jag.
Det enda som finns kvar av dig och mig det är fotografier tillsammans. 

Jag fäller en och annan tår när jag skriver detta, för det är orättvist att inte jag fick lära känna morfar.. Jag har lika mycket rätt till det som mina kusiner och min bror..

Men en sak vet jag, det är att morfar kommer alltid finnas i mitt hjärta även om jag minns honom eller inte.
För jag vet att någon gång kommer jag få träffa dig, och det är när jag tagit mitt sista andetag.