Idag ringde min älskade farfar till mig, eftersom jag inte är så van vid det så blev jag ganska förvånad.
Men han var pratglad och frågade hur det var. Pratade faktiskt väldigt länge för att vara oss.
Men när jag frågade farfar hur han mår efter olyckan som var för ca 10 månader sedan, dagen efter min födelsedag så sa han att det blivit bättre. Just idag var han i sommarstugan och klippte gräset. Men jag hör hur ledsen han blir när man frågar om olyckan.
Hans ben är helt återställt och nacken är skapligt bra. Men det finns saker som är mindre bättre.
Fick så många tankar efter de dygnen vi spenderade på sjukhuset hos honom i Jävle, När vi kom dit. Hur han såg ut, hur glad han blev av att se oss. Hans blåslagna händer, haka, ben och svullna läppar. Och farmor och farfar kommer från Finland, vilket min pappa också gör. Han svarade bara på finska frågor, på finska. Ingen svenska där för tillfället.
Jag fäller en tår varje gång jag tänker på det.
Farfar kunde lika gärna ha varit död vid detta tillfälle, men det fanns en sak som räddade honom och det var att han hade hjälm på sig. Hade han inte haft det så hade han varit i himlen nu och den tanken vill jag inte ens tänka egentligen.
Man brukar säga att vissa har änglavakt vid sig, det hade farfar den dagen kan jag lova.
Idag minns farfar fortfarande ingenting från olyckan eftersom hans propp i hjärnan gjorde att det stängdes av. Idag kan farfar prata bra svenska igen.
Men det enda jag är glad över är att han är vid liv. Han är stark som byggt upp allt från botten till toppen(nästan) och något som gör mig ännu gladare är att jag ska få träffa min farmor och farfar om 1,5 vecka. Gud vad jag saknar dom.
Farmor är någon som har fått stå ut med detta med, kämpa och hjälpa farfar och det är jag glad över att hon orkat med.
http://jennyhaataja.blogspot.com/2009/08/onsdag-pappa-kom-hem-onsdag-eftermiddag.html
Minä rakastan sinua mummo ja ukki
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar